Reseskildring från Afrika 2008 av Anna Persson

En plats på jorden

Under tre veckor i somras åkte jag, tillsammans med 24 andra scouter från olika delar av Sverige, till Tanzania i östra Afrika. Det var ett arrangemang som arrangerades av Svenska Scoutrådet i syfte att knyta nya kontakter och tillämpa en av de sju delarna i scoutmetoden, att ”genom lokalt engagemang och internationella upplevelser får scouten kunskap om och lär sig ta ansvar för sina medmänniskor och samhället”. Vi Samlades på Arlanda den 21 juli och flög till Kilimanjaro flygplats i norra Tanzania och tillbringade de första dagarna i Tanzania i den lilla byn Fukeni, därefter åkte vi vidare till storstaden Arusha, sedan ut på safari och därefter åkte vi söderut till ön Zanzibar utanför Tanzanias kust. Vi var tillbaka i Stockholm den 11 augusti.

Då jag ser solen stiga upp över den enorma kontinenten Afrika och lite senare skymtar Kilimanjaros snöklädda topp innan vi landar på flygplatsen med samma namn i norra Tanzania inser jag genast att det var värt den långa flygresan. Vi hamnar snabbt i en trång buss med vår packning på taket och trots att jag aldrig varit i någon del av denna enorma kontinent, så kan jag inte låta bli att tycka att den obekväma bussresan på gropiga vägar känns väldigt… Afrika.

Två små pojkar busar med varandra och tittar nyfiket på oss. Jag provar trevande med ett” jambo” (hej på swahili, som tillsammans med engelskan är officiellt språk i Tanzania) och får en lång ramsa på swahili till svar som jag inte förstår. Jag sitter och ler fånigt en stund, men som alltid hänger kameran över axeln och jag tar några kort på pojkarna som skrattar då de får se sig själva på den lilla lcd – displayen.

Kontrasterna är en av de saker som gör Tanzania spännande. Kontrasterna mellan gamla traditioner och seder och fragment av vårt moderna västerländska samhälle. Som då vi var ute och promenerade i bergen och kom till en kyrka på en bergssluttning. Inne i kyrkan blir vi väl mottagna och blir bjudna att gå uppför trappan längst bak i den förvånansvärt stora kyrkan. Vi kommer in i ett litet rum där vi hälsar artigt på kyrkans präst. Han är en äldre man med grånat hår, klädd vardagligt i en ljus skjorta med en dovt lila kofta med grått mönster och blåa byxor. På skrivbordet ligger några slitna biblar och psalmböcker och några högar med papper. I ena hörnet på skrivbordet står en skrikigt rosa, spretig fiberoptiklampa som ser ut att komma från en annan värld. Eller kanske från någon annan del av världen än denna lilla by vi inte ens lyckats hitta på kartan. Jag kan inte låta bli att dra på munnen fastän jag anstränger mig för att vara allvarlig.

Vi knackar på dörren till ett litet klassrum där en klass har engelska. Vi berättar att vi kommer från Sverige, ett land långt bort, att vi heter Anna, Viktor, Marcus, Martin och Camilla och sedan slår vi oss ner längst ner i klassrummet i några av de små träbänkarna. De lär sig engelska prepositioner med hjälp av meningar om myggan Mozzie. Pojkarna som sitter framför oss ger oss genast sina böcker, men vi vänder försiktigt på dem så att de också ska se. Då lektionen är slut delar vi ut pennor och block som vi tagit med oss, och barnen tackar artigt. Sedan plockar vi fram blåa nyckelband med vit reklamtext på och då skiner barnen upp och springer fram och tar i hand. På de två små Primary Schools som ligger i Fukeni går sammanlagt 700 elever.

Mitt ute på en bergssluttning bland många, låg denna Secondary School med tillhörande internat. Jag träffar Anna Tondi som stolt visar upp sin sovsal som hon delar med nio andra flickor, en sovsal så pass stor att fem rangliga våningssängar precis får plats. Hennes tillhörigheter hänger på några rostiga stora krokar på sängens gavel. Anna berättar att hon fyller 20 år samma dag. Jag ger henne mitt gröna armband av plast som jag har på armen och hon blir överlycklig och jag får en tacksam kram.

Vi går tillsammans med en man som vi lärt känna någon dag tidigare. Han talar bra engelska men säger att han glömmer fort så han är glad att vi är där så att han kan öva. Vi går förbi kaffebuskar, bananträd, ananasplantor, mangoträd, papayaträd och avokadoträd. Han berättar för oss om hur kaffebönan blir till kaffe, hela processen. Jag inser att jag aldrig funderat på hur det går till. Allt vi fått äta i den lilla bergsbyn den tid vi varit här har varit lokalproducerat. En middag var det lite snålt med kyckling men vi fick förklarat för oss att en av kycklingarna sprungit iväg. Vi träffade senare damen som levererat kycklingarna och hon ursäktade sig så hemskt mycket. En kväll hängde ett stort köttstycke utanför den lilla butiken tvärs över gatan och morgonen efter var den märkbart mindre. Jag tror jag vet var köttet i lunchens köttgryta kom ifrån. Då vi försöker förklara för mannen om de svenska matbutikerna, med frukter importerade från andra sidan jorden och med kaffe som vi bara ser noga inpaketerat tycks han inte riktigt förstå, vi anstränger oss att förklara men det är så otroligt främmande för honom. Samtidigt som jag förklarar börjar jag inse det absurda i våra transporter över hela jorden för att få alla varor vi önskar. Då jag smakar på avokadon så inser jag hur den ska smaka. Sötbananerna som fått bli gula i solen är så mycket godare än våra ”svenska” importerade bananer.

Efter några dagar i Fukeni har vår vistelse där satt sina spår. Barnen springer runt med blåa nyckelband med vit reklamtext på, och var och varannan människa vi möter har på sig en av de lustiga svarta mössor vi tagit med oss. Ibland hör jag någon ropa mitt namn och vinka glatt, det känns som om tiden i Fukeni var betydligt längre än tre dagar.

Arusha ligger 2,5 timmar från den lilla bergsbyn i tid, men tempot i Arusha ligger ljusår högre. Bussar och böneutropare som väsnas så tidigt på morgonen att det inte ens kan räknas som morgon. Gatuförsäljare som desperat försöker sälja en tavla eller ett armband. Barn som tigger, så små att det gör ont i hjärtat att tänka på hur desperata deras föräldrar måste vara som skickar ut dem. Men också en stor arena med massor av glada, sjungande människor, en festlig avslutning på en festival. Fotbollsplaner med småkillar som lirar. Vid sidan om planen killar som gör akrobatiska konster som jag knappt vågar titta på. Den lilla damen i den lilla butiken Lewai där det får plats ungefär 3 ½ personer som jag inte har hjärta att pruta hos, så hon gör det åt mig.

Safari är en sådan grej som jag alltid drömt om, Kolmården i all ära, men Tarangire, Lake Manyara och Ngorongorokratern är något speciellt. Då jag står där i jeepen omgiven av tusentals zebror och gnuer, jag känner lukten av dem och hör dem beta och det tio meter bort plaskar flodhästar fridfullt i sitt lerhål, då har jag inget att säga. Inga ord kan mäta sig med det jag ser, så jag förblir tyst. Då jag iakttar geparden som smyger på gnuerna är det så spännande att all känsla för tid och rum försvinner. Då lejonhannen reser sig upp tre meter bort från bilen är tårarna nära. Då vi står i jeepen på väg upp ur den mytomspunna Ngorongorokratern är jag inte ensam om att vara fylld av ett lyckorus som håller i sig länge.

Efter att försökt få bort lite av det tjocka lager av brunröd lera som täcker hela mig är det dags att återigen packa ihop den alltmer fulla ryggsäcken. Klockan 04.00 ringer klockan på måndagen den 4 augusti. Vi har redan upplevt mer än jag trodde var möjligt att uppleva på två veckor och nu är det dags för nästa äventyr; en 10 timmar lång bussresa till Dar es Salaam, för att därifrån flyga till Zanzibar. Det har ännu inte ljusnat när vi står och slänger upp vår packning på busstaket. Gäspande kliver vi in i bussen och sätter oss på de små sätena. Under färden blir vi stoppade av polisen flera gånger och får betala böter två gånger, ena gången för fortkörning och andra gången för en icke fungerande tuta. Böterna är på 100 kronor varje gång. Vi äter på ett ställe där de inte har tillräckligt med skedar så vi får äta i omgångar, men det går bra det också. Att maten sedan smakade fruktansvärt är en annan sak. På Dar es Salaam flygplats får vi sätta oss på ett plan direkt som tar oss till Zanzibar där vi landar strax innan skymningen.

Barfota springer vi ut ur vår Bungalow de få metrarna ner till vattenbrynet. Några ögonblick senare börjar ett eldgult klot stiga upp över horisonten. Indiska oceanens turkosblå vattnet som slår in mot stranden är det enda ljud som hörs. Jag funderar på vad som finns där borta vid horisonten, jag måste titta på kartan när jag kommer hem, men jag tror det är någon av öarna i Indonesien, kanske Sumatra eller Java. Vi tar en promenad på stranden i den kritvita, lena sanden vid den lilla byn Paje på östra Zanzibar. Då och då trampar jag på snäckor eller skelett av sjöborrar eller något annat som tidvattnet fört med sig. Några få andra västerlänningar har också letat sig ner till stranden, men de flesta vi möter är inhemska fiskare på väg upp med fångsten och kvinnor med lekande barn.

”Jump, jump, go, go, go” skriker mannen som styr båten. Efter två sekunders tvekan hoppar jag och får genast vatten i snorkeln, men överallt omkring mig finns delfiner och det enda jag lyckas tänka är att det är ju delfiner, vad gör de här? Sedan inser jag att jag faktiskt är ute för att titta på delfiner och att där ska vara delfiner och att de är på riktigt. En stund senare har jag fått simma med delfinerna flera gånger och har just slitit av mig det vattenfyllda cyklopet och hostat upp saltvatten då en delfin kommer simmande precis bredvid mig och nuddar mina utsträckta fingertoppar.

Massajerna som säsongsarbetar på det lilla hotellet vi bor på är ”Zanzibarmästare” på kubb påstår de. Då vi spelar med dem inser vi snabbt att det säkert är sant. De är väldigt duktiga, och de fakta att vi spelar i sanden, alla pinnar är olika långa och olika tjocka och att massajerna dessutom står och hoppar och tjuter samtidigt som jag försöker kasta gör inte saken lättare.

Drömmen om Afrika har alltid funnits där. En vision om en kultur så långt från min egen verklighet. Mängder av vackra och fascinerande djur som trollbundit mig sedan jag var liten. Ett Afrika som skildras som en kontinent i kaos med krig och svält ville jag skapa mig en egen bild av, bilden som skickas ut i media har för mig alltid känts alltför simpel. Jag har sett den tecknade disneyfilmen Lejonkungen så många gånger att jag kan hela filmen utantill. Jag hade mycket förväntningar och trodde att jag visste ungefär hur det skulle bli, men jag kunde aldrig ana hur det verkligen var. Det är egentligen fåfängt att tro att jag kan skriva en reseskildring som verkligen fångar DET. Som fångar den kultur som jag i tre veckor kommit så nära och ger den en rättvis bild. Men samtidigt är det meningen med en reseskildring, att ge en liten aptitretare och att skapa en drömbild för någon annan som sedan kan få den omvärderad då han eller hon verkligen är där själv. Nu är det viktigt för mig att åtminstone försöka förmedla lite av det jag varit med om till scouterna här hemma. Jag vill försöka vidga deras vyer och kanske försöka få dem att se vissa saker ur ett annorlunda perspektiv.

Anna Persson